Tatueringar.
Hur kan något som är så vackert, skapa så sjukt mycket irritation?

I min familj är alla fett tråkiga när det gäller tatueringar.
"Du kommer ångra dig!" "Det är bara ligister som har tatueringar!" "Hur snyggt är det när du bli gammal?"

Det där sista stör mig nåt så förbannat.
Vadå när jag blir gammal? Lever man inte i nuet?
Om jag ska gå omkring och tänka på när jag blir gammal och rynkig hela tiden hade jag inte kunnat göra ett skit.
Inte äta godis, jag kan bli tjock när jag blir gammal och då kommer jag ångra mig.
Inte skaffa dreads och färga håret vitt, jag kan ångra mig när jag blir gammal.

Allvarligt talat! Lever vi inte i nuet så kommer vi bli förtidspensionärer hela jävla högen.
När min generation är "gammal", hur man nu vill definiera det, så svär jag på att majoriteten kommer ha minst en tatuering. Bara för att det är tabu/skumt med äldre som har det nu, så kommer det inte vara det om 40 år.

Och om man ångrar sig, so what?
Jag gjorde den när jag var ung, och jag ville ha den just då.
Varför inte blicka tillbaka till den tiden när man ser/tänker på den och tänka
"Fyfan vad jag var stolt över den då!"?

Jag ska ju tatuera in ett citat av Marilyn Manson som lyder:
It's hard to be normal, when you live in a world full of idiots.

Säger man det till den "äldre generationen" kollar alla snett.
Varför? För vem säger att man är normal? Vem är normal? Hur är man normal?
Jag har stött på många idioter under mina 18 år, jag vet att jag heller inte träffat den sista än.
Den sista idioten är inte född, och mitt älskvärda citat kommer leva vidare.

Ända tills jag dör.
För jag skiter i vad alla andra tycker.
Och ni som tror jag kommer ångra mig, känner er nog träffade inom idiot-sammanhanget.

Hellre ångra det du gjort, än det du aldrig gjorde!